Jag har tappat bort tiden.

Jag har tappat det jag en gång hade lindat runt min handled.

du, jag saknar dig

jag var lycklig med dig

vi gjorde nästan allt tillsammans

men du, älskling jag kom på en sak

vi såg aldrig snön tillsammans 

Kommer du ihåg när vi hoppade i vattenpölarna?

Stänkte vatten på varandra.
Skrattade så vi höll på att kikna.

Då du tog min hand och sa

"det är sånt här man gör när man är kära".

Kommer du ihåg det?

Älskling säg att du kommer ihåg det.

Jag var så jävla lycklig då.

Fan vad jag saknar dig. 

Hur ska jag vet om jag gör rätt?

Jag vill inte råka illa ut. 

Det enda jag önskar när jag får..

Varje gång du är i rummet så vågar jag inte säga såna saker,

som jag säger rakt ut annars.

Jag vågar inte titta åt ditt håll.

Jag vill inte att du ska tycka att jag är töntig.

Men jag tänker inte spela cool.

Det är i mitt förflutna.
Jag vill bara att du ska få upp ögonen för mig och förstå att jag är precis som du.

Fast i en annan kropp.

Vet ni?

Just nu är jag lycklig. Och när jag kom fram till det hade jag inte tänkt på den gamla honom på jättelänge. Jag tror att jag gör framsteg.

Men älskling jag vill att du ska veta,

att jag vandrar mot bättre dagar

I  natt bara,

du behöver inte finnas förevigt.

Bara i natt,

jag lovar.

Vill bara ligga i din famn och gråta.

Andas in,

njuta av din lukt.

Vill viska att jag älskar dig,

medan du drar din hand genom mitt hår.

Vafan, sentimentala jag.

Jag är inte en singelmänniska.

Händer,
hans händer.
När de sakta försvinner in i mitt hår.
Smyger längs min hårbotten,
för att sedan ta plats i på min nacke.
Där kan de få ligga.
I all evighet.

Jag är feg. Feg är vad jag är. Jag är ynklig. På ett sätt är jag inte värd allt. Men på ett annat sätt är jag det. Jag kan inte bestämma mig om jag ska hata elr tycka om mig själv. För fy fan vad jag kan vara bra. Men... Ibland är jag ju bara fel. Jävlar alltså. Jag tror jag är lätt att ha att göra med. Men jag och jag passar inte ihop.

Vi är för lika.